Ingvar Björkdahl

Nedan följer några prov på min diktning

Till en medmänniska

Jag såg Dig gå i parken
ensam i alle´n
fast dagen gått till ända
och aftonen var sen.
Du grät så övergivet,
av orsak jag ej vet:
Din sorg,
ditt kval,
din smärta
det var Din hemlighet

Jag fick ej mod att fråga
säg, kan jag hjälpa Dig?
Jag var för feg,
jag tänkte:
Du misstror säkert mig.
Så jag gick till de mina,
hem till min trygga borg.
Och Du
blev kvar i parken
ensam
men din sorg

Två stolar, ett boo´l å e säng

Di tjänte som dräng och pija,
di tjänte på samma gåå´l,
män trivsla å löna va dåli,
för boo´en va elak å snål.
Män di tökkte ju om varandra
så di sparte varendaste päng,
di-velle bra gärna ha ejet,
två stolar, ett boo´l å e säng.

Dä gekk ena tid, sen flötta di,
te Harrgåårn, där Per fått stat,
å en höstda så for di te Skara,
för di vesste hur di velle hat.
Å i handelsbooa di valde,
å to fram sin sparate päng,
å dä va-la precis att den tudde-te
två stolar, ett boo´l å e säng.

Å åra de gekk, di ble gamla,
di kom till ett ålderdomshem,
där satt di trötta å sletna
mä varrk i varendaste lem.
Män di drömde om ongdomsåra,
när di tjänte som pija å dräng,
om lökkan när di kunne köpa,
två stolar, ett boo´l å e säng.